Förlossningsberättelse

Hej måndag
Lilla Vibs fyllde 2 veckor igår! Och jag tänkte att det var dags attj bjuda på min Förlossningsberättelse. 
Nu i efterhand känns det märkligt att jag har fött barn. Det har liksom alltid varit ett stort "mål" i livet. Någon en pratat om sen en var liten. Speciellt hur ont det skulle göra. 

Jag hade en period i livet då jag inte ville föda barn för jag var så rädd för smärtan. Sen hade jag en period i livet då jag var inställd på att jag inte ville ha några barn. (Det var efter mitt au pair år) 
Men det ändrades som ni märkt, samt att rädslan för att föda försvann i samma sekund som vi plussade. 
 
Med resultatet i handen kan jag säga att det gör jävligt-förbannat-ont att klämma fram ett kiddo. Det är den värsta smärtan jag upplevt. Men en överlever och smärtan är ändå hanterbar. 
 
Som ni minns så var det rätt dött ang några tecken på förlossning hos mig. Inga förvärkar eller liknande. Dagarna rullade segt förbi, och vi fick en tid bokad för igångsättning den 4 april. 
På torsdagen den 2 april var det påskavslutning på Vidars jobb som jag var med på. Det var uppträdande och lunchbuffé. Jag kände mig pigg och det kändes inte som att något var på gång.
Men när jag kom hem vid 14 tiden börjar jag känna av lite mensvärk, så jag la mig och vilade. 
Framåt kvällen började jag få förvärkar. Det ökade på under natten och jag laddade ner en värk-app (det finns appar för varje steg du gör som gravid ;) Värkarna kom med ca 5-7 min mellanrum. 
Jag ringde och meddela förlossningen att det var på G, och de tyckte att jag skulle ta det lugnt hemma, äta värktabletter och ta en varm dusch.
Det var väldigt skönt att duscha och jag andades lugnt igenom varje värk. Jag tänkte att jag skulle känna mig tung i kroppen, låta axlarna sjunka ner och andas långsamt. Samtidigt blundade jag och fokuserad på en punkt mellan mina ögon.
Detta funkade bra för mig, för att hålla fokus.
 
Efter en sömnlösnatt, där jag lyckades somna till mellan värkarna. Så avtog dom under dagen på fredagen. Det kändes lite snopet eftersom natten varit så tuff. Men vi tog det lugnt hemma och på kvällen/eftermiddagen kom värkarna igång igen.
Under natten var de ännu tätare än natten innan, så jag ringde in till förlossningen och frågade om de tyckte att jag skulle komma in.
De sa att jag fick om jag ville, men att det skulle vara skönast för mig att vara hemma så länge som möjligt.
Jag bestämmde mig för att vara hemma, eftersom vi ändå hade en tid kl 9 på morgonen.
Den natten satt jag i duschen i flera timmar och lyckades "somna" mellan värkarna som kom med ca 3-5 min mellanrum.
 
På morgonen åt jag en stadig frukost, eftersom att en inte får äta när en kommit in på förlossningen. Vi satte oss i bilen och det blev en plågsam resa på 40 min in till Norrköping. Vid varje värk var Vidar tvungen att kryp köra för att jag höll på att "dö" vid varje gupp i vägen...
När vi kom in till förlossningen hade jag så täta värkar att jag inte kunde gå, så de blev skjus med rullstol in till förlossningsrummet.
Där blev jag undersökt och jag var nervös över att vi var tvugna att åka hem igen, men vi fick stanna kvar. Eftersom att jag börjat öppna mig.
 
Sedan väntade en lång, lång dag framför oss.
Värkarna gjorde mer och mer ont, när jag skulle stå upp så skakade hela kroppen av smärta, då erbjöd dom mig epidural, en gåva från gud kändes det som! Gisses vilken effekt den hade all smärta försvann och det som kändes var ett tryck neråt.
Det kändes helt plötsligt som pice of cake att föda barn. 
(Well... Jag hann och ändra mig senare igen)

Framåt kvällen hade öppningsarbetet avtagit då bebisen låg fel med huvudet. Detta gjorde att förlossningen drog ut på tiden. När klockan var närmare 01:30 på natten, så kom dom in och sa att de skulle disskutera med läkaren om hur vi skulle komma vidare i förlossningsarbetet, eftersom det hade stannat upp. Det var tal om kejsarsnitt, men i samma sekund som de nämde det så startade krystvärkarna strax efter.
 
Känslan av att föda barn är som att du ska skita ut världens största bajskorv. Ibland kan en ju vara hård i magen och det gör ont att gå på toa, dubbla den känslan med 100, när huvudet sedan skulle ut så kändes det som att någon stod och eldade mig i snippan.
Då ville jag bara försvinna, det var verkligen den värsta smärtan under hela kalaset.
Känslan när hela ungen sedan kom ut var helt underbar! Och jag kände mig totalt slut.
 
När de la upp henne på mitt bröst så kändes det så konstigt... det gick inte att ta in vad som nyss hade hänt.
Det finaste ögonblicket i det hela var när jag tittade på Vidar och han satt där med tårar som bara sprutade, han såg så lycklig och lättad ut.
Även om jag var den som kämpade mest, så var han den som såg till att plocka fram kämparglöden i mig. Han peppade mig och "tvinga" mig upp ur sängen för att variera olika ställningar för att påskynda förloppet.
Vi får tacka att jag använda lustgas, så att han fick skratta lite ibland. Jag hade tydligen bjudit på en hel del konstiga "tankar och funderingar"
 
Efter 17 låga och tuffa timmar på förlossningen så var hon äntligen här, vår älskade Vibeke.
Om jag skulle tänka mig att göra om det?
Jo, det skulle jag nog men inte än på några år! Visst "glömmer" en smärtan, men det som en får tänka på är att värkarna inte håller i sig hela tiden, utan när det är paus så gäller det att samla nya krafter och vila. 

Det känns häftigt att jag varit med om detta. När jag tittar på henne nu så kan inte förstå att hon är personen som bott i min mage. 
Det här med att skaffa barn är Science fiction på riktigt. 

//maddo
 

Det gör ont

Hej alla fina vänner!
Ni är många som efterlyser mig, så jag tänkte göra det lätt för mig och slänga upp ett inlägg här. 
Vi är fortfarande hemma men igår började det göra ont... Och ondare gör det. 
Jag kommer vara off på telefonen för jag vill fokusera på detta, men det värmer i hjärtat att det är så många som hejar på oss!! <3

Kram //maddo